It's easy

  

 

Jag hade övertalat Liam om att jag ville stanna hemma. Jag vågade inte vara nära honom längre när jag visste att han var i fara på grund av mig. Sophie hade sagt att Toby hade flyttat, han hade väl flyttat tillbaka nu. Jag hade ignorerat Liam's samtal och sms, jag vågade inte kontakta honom längre, jag visste vad Toby kan göra mot honom, han skulle inte tveka. För sälerhets skull hade jag undvikit Evelin också, mest för att slippa frågorna egentligen men också för att hon inte skulle kunna lura till mig att prata medNiall. Mamma hade till och med märkt att något var fel men när hon frågat hade jag tvingat mig själv att le och sagt att allting var bra. Dock förstog jag att hon visste att jag ljög, hon hade hört mig gråta tyst på kvällarna, märkt att jag stängt av mobilen när den blinkade till, men hon lät mig vara, och det var jag glad över.

 

"Jennifer, seriöst, snacka med mig! Varför är du så sur?!" Ryter Evelin

Jag ger henne en deprimerande blick innan jag skjuter bak stolen och lämnar klassrummet. Med förbannade steg kommer hon efter mig.

"Seriöst" Ryter hon
Hon smäller igen min skåpdörr och glor surt på mig

"Jag kan inte berätta..." Viskar jag och håller tillbaka tårarna

Jag öppnar skåpet igen och tar mina kemiböcker innan jag går mot kemisalen, tack och lov har hon fysik och inte kemi. Jag småspringer för att komma iväg fortare och krockar i Toby. Mitt hjärta stannar och jag börjar plocka upp mina lösblad utan att kolla upp mot honom.

"Se dig för." Morrar han

"Förlåt..." Mumlar jag 

 

Han flinar till och sätter sina händer i fickan på collage-jackan

"Så, ska vi ses efter skolan?" Frågar han 

"Jag... Jag kan inte... Jag har prov imorgon...!" Säger jag ursäktande

"Lögnare!!" 

Hans flin försvinner och glor surt på mig som fortfarande sitter på huk och samlar ihop mina pappar. Med en enkel spark så flyger jag ner på rumpa.

"Din jävla hora" Ryter han innan han börjar gå iväg

Jag sätter mig upp och drar min högra hand över min vänstra arm där han hade sparkat mig.
"Aj..." Viskar jag tyst

En tår rinner ner och jag torar bort den snabbt med tröjarmen.

 

Jag samlar ihop resten av mina papper och reser mig upp och börjar gå mot kemisalen. 

"Förlåt att jag är sen" Muttrar jag och slinker ner på min plats

Jag biter på pennan och glor på klockan

"Jennifer, vad tycker du om det här?" Frågar fröken och jag kollar på henne

"Uhh... Va...?" Säger jag dumt

"Vad tycker du om atomernas uppbyggnad?"

"Jag... Uhm... Jag vet inte." 

Jag kollar ner i bänken och hela klassen fnissar till 

"Vi gick just igenom det här?" Muttrar hon

"Jag vet, förlåt, jag koncentrerade mig inte."

"Se till att koncentrera dig nästa gång"

 

Hon vänder sitt ansikte från mig och låter någon annan svara på frågan. Mina kinder blir röda och biter mig i kinden. 
"Trevlig helg nu" Säger fröken

Jag ställer mig upp och packar snabbt ner mina saker innan jag börjar gå från skolområdet. Jag tar omvägar och stannar på helt onödiga ställen innan jag börjar gå hem på riktigt. Klockan är 18:03 när jag öppnar dörren och kliver in.
"HALLÅ?!" Skriker jag

"Hej gumman, hade du en bra skoldag?" Ler mamma

"Yes, allt var bra"
Jag tvingar på ett leende för att hon inte ska märka att något faktiskt hänt.

"Vad blir det till middag?" Ler jag

"Ingen aning" 
Hon ler finurligt och går till köket. 
"Vad är det mamma?" Frågar jag

Jag drar av skorna fort och går in till köket. Jag stannar till och glor på honom. Liam står i smoking och har rosor i ena handen 
"Wanna go out for a dinner?" Frågar han och ler

 

(PS. för er som inte kommer ihåg så är Toby med i part 8 som en kille Jennifer var intresserad av och brukade smyga ut för att träffa eftersom hon egentligen inte fick för sin mamma.)